Jag säger mig och visar det utåt att jag är en stark person.
Ibland är jag stark, när jag väl intalar mig att jag är det. Men
det finns stunder då jag tvivlar på mig själv och trycker ner mig
så otroligt hårt att det blir svårt att ta sig upp igen. Saker som
jag kan ta åt mig och tro som kanske i själva verket inte är så
som jag tänker och är lika farligt. Jag har en förmåga att tänka
rätt men ändå hamnar någon annanstans och blir tvungen att få
hjälp att stå med båda fötterna på jorden igen. Bli människa.

Jag vet inte hur det kommer sig att jag är så, kanske för att
självförtroendet inte är på topp, fast jag ibland kan känna mig
så himla bra. Det dalar upp och ner. Jag är som en jävla jojo.
Jag borde lyssna mer på mina vänner. Det ska inte låta som skryt
men jag har säkert tio nära vänner som säger till mig hur stark jag är,
hur bra dom tycker jag är, hur vacker jag är, hur de avundas mig,
hur mycket de älskar mig och ser upp till mig. Och jag vill inte heller
spela svår, jag har alltid haft svårt att ta till mig det positiva och samtidigt
sugit åt mig det negativa (även om det inte ens finns något negativt)
som en jävla svamp och bära på det. Skiter i om det blir ett långt inlägg
och att folk inte orkar läsa men jag har faktiskt bloggen som en enda
stor dagbok och anteckningsblock där jag måste få ur mig vissa saker.

Det känns som att jag är en blandning av två personer, låter faktiskt lite
konstigt att bara säga så om sig själv, men då jag skiftar om vartannat
och inte tror på mig själv. Jag vill kunna vara den stadiga personen.
Den stadiga personen som en gång fanns hos mig. Även i förhållanden
har jag varit så svår, jag har inte riktigt känt mig nöjd med mig själv
fast jag har en vid min sida och som tar emot mig i alla lägen. Så som nu,
mitt tre år långa förhållande tog slut, just för att jag inte mådde bra.
I början mådde jag bra, jag var stolt och trygg och hade ett självförtroende.
Sen började det sina ut ur sanden igen och jag hamnade på ruta ett när
jag kom in i förhållandet. Det är som att jag måste laddas om som ett
batteri för att inte få slut på energi och dö ut. Men just nu vill jag hitta
en stadig lösning till mig själv som inte behöver inkludera en partner. För
om jag tänker efter riktigt noga så skulle jag inte behöva en pojkvän när
jag har en otrolig släkt som ställer upp med allt (mat, pengar, jobb, kärlek)
och flera vänner som alltid finns vid min sida och som alltid vill vara där.

Ja. Nog sagt om detta. Jag ska packa ihop mina saker snart och börja gå
hemåt. Till mitt hem. Där väntar Emelie, min fina vän, som har handlat
så vi kan laga mat ikväll. Hur underbart är inte det? Ta vara på det Lina!♥