Jag kan då inte sticka under stolen med att jag har varit med om den
jobbigaste helgen någonsin. Den började bra på fredagen då vi tjejer
gick ut på JH på studentfest. Sedan har lördagen och söndagen varit
en ren dimma och de nästa dagarna bara nå påhittat skit...

Har inte kunnat fatta hur man kunde älska och hata någon så mkt samtidigt.
Jag har bara mina underbara vänner att tacka för hur de har stått ut med
mig och stötta och tröstat. Jag kan inte tacka er nog.

Och jag vet att du kommer läsa det här någongång; jag älskar dig så
oerhört mycket att jag går sönder. Men jag tänker inte ge upp.

Inte på långa vägar. Du är mitt halva jag, mitt hjärta.