Det är fortfarande tungt med tiden då vi inte är tillsammans längre. Men det finns
ett annat hål i mitt hjärta och en oro som inte försvinner. Kaj har inte kommit hem.
Ibland vill jag säga till mig att han aldrig kommer att komma hem, men det går
ändå inte att föreställa sig att han inte gör det. Att sluta hoppas är som att
släppa taget och gå vidare. Jag har klarat det en gång. Men att inte få tillbaka
min första älskade katt, det gör så ont så ont.

Vet inte vad jag ska tro längre. Han har varit borta en månad. Jag har varit
utan honom en månad. Ingen som sitter i vardagsrumsfönstret längre och vill in.
Det är ingen som hugger ens fötter när man går förbi sängen. Tro eller tyck vad
ni vill men jag vill och ska ha min katt tillbaka till varje pris!