Ibland sjunker jag bara. Sjunker ner i ett bottenlöst hål. Tar mig
inte upp lika snabbt. Och jag känner att jag gör mig själv illa på
det sättet. Att jag brottar ner mig själv, att jag inte kan skatta
mig lycklig som jag egentligen är. Men varför ska jag då tappa
fästet och tron om mig själv? Jag gör mig inte bra för mig själv.

Att ständigt gå runt och bry sig om exakt alla andra förutom sig
själv. Att hela tiden tänka att jag måste göra något för att få
bekräftelsen. Men den går inte heller in. Var inte rädd.

Jag duger inte. Jag syns inte. Jag är ful. Jag är inte bra. Kan inte.