Jag lever i någon slags överklighet. Det funkar inte att försöka förstå.
Det är precis som om tiden har stått still sen födelsen.
När hjärtat pumpar på full volym och hjärnan går på högvarv. När mina
ögon söker sig längre och öronen skarpa för att kunna höra en enda
tröst som kan få mig att dra ner axlarna och andas genom munnen.

Måste få skriva av mig här och jag tänker inte vara diffus eller påstridig.
Jag har bara för mycket som går genom livet just nu. Denna etapp som
är en punkt i mitt liv som har etsas fast i boken om mitt liv.
Men motgångar möts med framgångar. Jag menar, vi måste få kämpa
oss igenom saker utan att vara så himla bekväma. Bekväm, rutinsjuk,
inpräglad, rädd.

Jag ångrar ingenting jag har gjort hittills. Jag är nöjd med mig och allt.
Jag har tagit mig hit. Och nu måste jag ta mig vidare hur tungt det
än är, hur rädd jag än är att vara själv så vet jag att jag inte är
ensam och att jag inte kommer känna mig ensam resten av mitt liv.
För hur skulle det vara om man aldrig tänkte på sig själv? Att man aldrig
följde hjärtat och körde fina spel för att slippa.

Jag åtekommer när jag är normal igen. Eller jo, jag är en normal människa
i en normal situation som de flesta går igenom. Separation. Ångest.
Känns som att jag klivit in i en ny värld. Vart är jag??