Precis som min käre Lars sjunger om så ärligt; det kallas tvivel, det där som stör.
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör.

Har nog inte kunnat sagt det nå mycket bättre. Allting bara snurrar i mitt
huvud just nu och jag har verkligen ingenstans att ta vägen.
Vad händer runt omkring mig? Vet ingenting. Det är så mycket känns det som,
som jag inte har kontroll över och jag är orolig över att det är jag som kommer
att bli mest sårad och mest utnyttjad vad som än händer eller slutar.

Varför måste det hela tiden bestämmas något? Eller varför måste det BLI något?
Kan det inte bara vara och sedan låta det se hur det går. Jag går runt med mitt
tvivel om hur jag ska beté mig, hur jag ska stå ut, hur jag ska vara för att alla ska
bli nöjda. Det här kommer inte funka i längden. Och när det tvivlas som mest blir
jag bara nere, då går det ut över oskyldiga personer som jag älskar och som inte
har med det här att göra överhuvudtaget.

Nej nu tänker jag faktiskt stanna här på vägen och vänta på att någon möter mig.
Jag tänker inte anstränga mig ett dugg mer utan bara vara med mina vänner och
min familj och sedan ser vi vad som sker. Jag vägrar att bli den sårade!!