Jag har kämpat med det så länge och har sedan en
kort tid tillbaka slutat tänka på dig.

Men sedan den där hemska (men ändå så underbara)
dröm jag drömde en natt så har jag inte kunnat fått
dig ur mina tankar likt förbannat!!

Du var mitt livs första kärlek. Du var dig själv på ditt eget
sätt och var helt enkelt ljuvlig. Men allting bara rasade lika
fort som en vindpust och allt var över.



Klart jag tänker på dig. Klart som fasiken att jag gör det!
Men jag vill inte. Vill inte, vill inte, vill inte!

Du anar inte hur jobbigt det är ibland, det tär på en.
Just nu ligger hoppet nere på botten, jag kommer aldrig
bli kvitt dig. Även om någongång det kommer göra det så
känns det så hopplöst nu..