Du.


Jag hade gett upp för längesen. Sen kom du..
Jag frågar mig själv hela tiden: Varför kunde du inte ha låtit bli?
Det var ditt ansvar att ta reda på, det var ditt sätt att se på mig sådär.

Jag hann inte med att förstå vad som hände,
men jag hade inte känt mig så viktig på länge.

Nu väntar vi på att jag ska kunna se bakåt på det här med andra ögon.
Förlåt, men jag vet inte om jag kan...



/ L.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mycket mer än bara ord

Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.

RSS 2.0