Det är så frustrerande att gång på gång bli påmind om dig. Hur mycket
jag än försöker att undvika, kryper saknaden på och jag blir som förstummad.
Du gav mig din närhet och påverkade mina hjärtslag starkt, och det värsta är
att veta att jag är inte den enda du har sårat med dina fega steg bakåt.

Du lever i din egna lilla värld som inte innehåller några konsekvenser alls. Likt
en tegelvägg står du där medans man själv i ett desperat försök vill få en reaktion.
Vad är det du backar för? Varför är du rädd?

Det enda som finns kvar är din doft när du ligger alldeles bredvid och viskar
känslofulla ord..