Jag var så rejält dum som kunde tro att någonting kunde underhållas från
verkligheten. Jag trodde på fullaste allvar att jag kunde lösa och ta hand om
det själv. Så fel jag hade. Jag behövde någon, någon som kunde tala om
för mig att den finns där för mig och att jag inte skulle oroa mig allt för mycket.

Det går aldrig riktigt heller att sluta tänka på det, hur mycket jag än vill.
Det sitter kvar i hjärnan som en klisterlapp, noterat med svarta bokstäver.